Vad är hemmafruarna beredda att offra?

Idag rapporterar Aftonbladet att ungefär häften av alla mammor och pappor skulle vilja vara hemmamän/hemmafruar om de fick möjlighet. Det kan tolkas som ett slag för vårdnadsbidraget, en protest mot förskolan och som att dagens unga gör uppror mot sin heltidsarbetande föräldrageneration. Men det kan även tolkas som att många drömmer om ett lyxigt liv – utan arbetslivets krav – a la Svenska Hollywoodfruar eller Desperate housewives. Ett liv där cashen strömmar in medan man själv ägnar sig åt shopping, heminredning och att baka cup cakes.

För vad som inte framgår av undersökningarna är vad de tillfrågade föräldrarna lägger in i ordet möjlighet. Är det att sluta jobba imorgon medan partnern fortsätter på samma jobb som nu och ändå ha samma ekonomi som idag? Eller är det att gå ner flera pinnhål i standard, och leva på näst intill existensminimum, eftersom man tycker att tiden med barnen är värt det? Kort sagt, är man beredd att offra något (förutom eventuell karriär och pensionspoäng) för möjligheten att vara hemma?

För sanningen är ju att många föräldrar (naturligtvis långt ifrån alla) har råd att gå ner i arbetstid, kanske inte till noll men åtminstone en del, om de skippar en del konsumtion, så som dyra bostäder, nya bilar och resor till Thailand. Att man känner att man inte kan göra det eftersom det inte gynnar karriären är en annan sak. Då handlar det om vilka prioriteringar man väljer att göra i livet.

Naturligtvis unnar jag småbarnsföräldrar både dyra resor och prylar – och en väldig massa tid med sina barn – men man kanske inte kan få både och. I alla fall inte samtidigt.

Lär gärna min krönika Hemmafrun 2.0 från den 26 februari!

Tillägg: Expressens ledare kommenterar undersökningen idag (26 oktober).