Tre nya texter och ett glädjebesked

Fullt medveten om att blogguppdateringarna har varit urusla på sistone och att en del av er kanske undrar vad jag har haft för mig. Svaret är lite av varje. Bland annat har jag skrivit två ledare och en krönika som jag länkar till. Håll till godo.

1. Alla kommuner har inte skidbackar
2. Inget gymnasieval får leda rakt ned i diket
3. Attityder mot bidragsfusk

Dessutom kom ett glädjande besked i veckan. Östhammars Nyheter är den tidning i Sverige vars upplaga ökade mest under 2011. Och vem var chefredaktör och ansvarig utgivare för den då!?!

Man kan inte vara genial jämt

Nu har jag, någon vecka för sent, ändrat information i Om Sus. Bättre sent än aldrig. Man kan inte vara genial jämt, som Ingmar Bergman skrev efter att ha spelat in juldagsfrukosten i Fanny och Alexander.

Bodström gästade Publicistklubben

Thomas Bodström meddelade många intressanta åsikter under kvällens besök på Publicistklubben. Här är några exempel:
Det var inte medierna som avsatte Juholt, utan Socialdemokraternas valberedning.
Den tysta diplomatin bör fortsätta i fallet Johan Persson och Martin Schibbye men inte i fallet Dawit Isaak.
Polisen är en omodern organisation som saknar en huvudman, istället har de 21 länspolismästare.
De allra flesta som vill fotografera honom frågar först. Enda gången det har blivit jobbigt var när en fotograf, som sa att han var från Aftonbladet, försöljde familjen Bodström under en semester. Då gömde sig hela familjen bakom ett hushörn och hoppade fram framför fotografen för att fråga varför han förföljde dem.

Småjusteringar på bloggen

Som ni ser så har jag bytt ut lite text i sidhuvudet. Däremot behåller jag bloggnamnet. Tycker att http://chefredaktoren.wordpress.com är en cool adress och jag har ju i alla fall varit chefredaktör

Välkommen debatt

Det är bra att man diskuterar pension och pensionsålder. Däremot är det trist att det, som så ofta, blir svartvitt. Vill du jobba tills du är 75 år? Ja eller nej? En mer nyanserad debatt borde handla om hur vi ska klara av våra gemensamma åtaganden när vi blir allt äldre samtidigt som intåget på arbetsmarknaden sker allt senare. Dessutom borde frågan om hur människor med tyngre jobb ska orka till 65 diskuteras. Den som idag är utsliten vid 60 kan naturligtvis inte jobba i 15 år till. Just därför behöver vi diskutera vad som kan göras för att dagens 30-åringar inte ska vara utslitna vid 60, oavsett yrkesval.

En annan grej som framkommit under de senaste dagarna (och som i alla fall jag inte har tänkt på) är att många verkar längta till pensionen. I inslag efter inslag pratar 50-plusare om allt roligt de ska göra när de är pensionärer: resa, köpa ett hus på landet och pyssla med sin hobby. Det låter onekligt härligt och det är inte svårt att förstå att en människa med siktet inställt på flera härliga år när han/hon är 65 plus inte gärna vill se denna period minska med tio år. Samtidigt är det ju rimligt att ifrågasätta att arbetsföra människor stämplar ut från arbetsmarknaden, inte för att de inte kan jobba och inte ens alltid för att de vill, utan för att de råkat fylla år.

Hatten av för Mr Dickens!

Idag skulle Charles Dickens ha fyllt 200 år om han hade varit vid liv. Jag vet inte om någon filmatisering kan göra hans böcker rättvisa – men även flera av filmatiseringarna är bra – så jag slänger in några trailers för att hedra den gamle författaren och journalisten.

Missa inte världslitteraturens (och kanske även filmens) mest kända replik: Please sir, I want som more.

 

Sorry – hittade bara David Copperfield dubbad till tyska, men ni ser väl ändå att unge David spelas av Daniel ”Harry Potter” Radcliffe och att hans faster spelas av samma person som gör läraren som kan förvandla sig till en katt?

 

Dickens använder ofta satir för att få fram sitt budskap. I Oliver Twist attackerar han fattigvården i allmänhet och barnfattigvården i synnerhet. I David Copperfield beskriver han bland annat situationen för barnarbetare i 1800-talets London (något han själv hade erfarenhet av). I Nicholas Nickleby är det skolväsendet som – med all rätt – är måltavla.

Skum känsla i kroppen

Det börjar sakta men säkert gå upp för mig att jag just nu knåpar ihop ”mitt” sista nummer av Östhammars Nyheter – en tidning jag har jobbat på i ganska exakt sex år och varit redaktör för i nästan fyra år. Om känslan är bra eller dålig? Helt ärligt känns det bara skumt. Och overkligt.

Tredje konstslaget gillt?

Nästa helg ska jag vara funktionär på en pingistävling (Same presidier as last year… As every year, James!) men redan nu bjuder jag på ett slag utöver det vanliga – helt i klass med Waldners och Översjös trickigheter!

Dagens krönika

Därför fruktar vi den ryska vintern

Enligt historieböckerna var det samma sak som fick Karl XII och Napoleon på fall – den ryska vintern. Soldaterna väster och söder ifrån var helt enkelt inte klädda för sibirisk kyla. Därför frös karolinerna ihjäl, allt medan de välklädda ryssarna låg steget före och brände ner sina byar och åt upp all mat.

Troligtvis satte det här inte bara sina spår där och då (även om man kan tycka att Napoleon borde ha lärt sig av den svenska kungens misstag). Av allt att döma etsade sig bilden av våra iskalla förfäder, som dog i Sibirien i början av 1700-talet, fast i vårt kollektiva minne.

Förmodligen är det därför vi darrar lite extra när löpsedlarna just nu exploderar av varningar om ”rysk vinter” och ”sibirisk kyla”. För till skillnad från Napoleon kan vi Karl XII:s fälttåg, om inte på våra fem fingrar, så i alla fall tillräckligt väl för att veta att sibirisk kyla inte är att leka med. Här gäller det att dra ner mössan över öronen, men allra helst ska man hålla sig långt därifrån – i trygghet – när de iskalla (och i värsta fall dödliga) vindarna blåser in via Finland.

Du tycker att jag raljerar? Inte då. För handen på hjärtat, finns det någon vinter du fruktar mer än den ryska? Har du någonsin hört väderpresentatörerna uppgivet prata om att det sveper in iskalla vindar från Grönland över norra Svealand? Eller att ett lågtryck från Flandern har nått slutdestinationen Öland och Gotland?

Den här helgen utgör inget undantag. Ryktet säger att vi kommer att genomlida ett par fruktansvärt iskalla dagar och då är det inte några belgiska brisar vi snackar om. Det är ”Den ryska vintern” med stort D och i värsta fall kommer vindarna inte bara från Rysslands – utan även från världens – kallaste, hårdaste och kärvaste bebodda område; Sibirien. Troligtvis mest känt för att vara just för jävligt, med vintrar där temperaturerna brukar ligga stadigt på 40 till 50 minusgrader. Samma temperatur har just uppmätts någonstans i norraste Lappland, men tyvärr stannar inte kylan där. Hela landet kommer, så vitt jag har förstått, att drabbas av den lätt dödliga sibiriska kylan som fullkomligt stormar in från det gigantiska landet i öster – lika redo att förgöra svenskarna i dag som när vi var en stormakt. Är det bara jag som tycker att det är lite väl långsint?

Publicerad i Östhammars Nyheter 4/2-2012

Debatt är motsatsen till tabu

I går skrev DN:s ledarskribent  Erik Helmerson: I Sverige är det förbjudet att diskutera problemen med islam. I Sverige gör man inget annat än diskuterar problemen med islam. Det är ganska långt mellan de två åsikterna. Ändå hör man dem ofta framföras – och ändå går det att ha förståelse för dem båda.

Kvällen innan artikeln publicerades sammanträdde Tryckfrihetssällskapet för första gången i Sverige. När jag hörde namnet tänkte jag att det var någon slags ny underorganisation till Publicistklubben. Det är det inte. På föreningens danska hemsida står bland annat: Islam utgör naturligvis inte det enda hotet mot yttrandefriheten, men det är det för närvarande farligaste, och i Tryckfrihetssällskapet drar vi oss inte för att kalla en spade för en spade. Yttrandefrihetens farligaste och mest omedelbara fiender ska klart utpekas och bekämpas.

Initiativtagaren till den svenska föreningen säger att föreningen ska ta upp ämnen som är tabubelagda i Sverige, bland annat att pappor diskrimineras i vårdnadstvister. Dessutom menar hon att mångkultur endast får omnämnas i positiva ordalag i svensk media, vilket hon anser är fel.

Man har naturligtvis all rätt att tycka som initiativtagaren och hennes sympatisörer, men själv har jag svårt att haja vad de menar. För jag tycker titt som tätt att jag i princip dränks av kritik mot mångkultur i allmänhet och islam i synnerhet, och att pappor missgynnas i vårdnadstvister tycker jag mig höra minst någon gång i veckan. Jag hör/läser dock lika ofta motargument. Men att inte få lägga fram sina åsikter oemotsagd är inte samma sak som att ämnet är tabu. Tycker man något offentligt får man köpa att andra inte håller med och säger det offentligt. Det kallas debatt och är raka motsatsen till tabu.